Non je ne regrette rien

Yran står på glänt. Tåget lämnar perrongen 06.59, en förhoppningsvis solig onsdagsmorgon (jag har bestämt mig för att inte tro på meterologer). Det blir ingen festivallyx denna gång med hotell & frukostbuffé, utan uppehälle i Linnéas lägenhet tillsammans med ett gäng andra festivalfigurer.. spännande. Och kanske till och med bättre?

Hotell var fint, inget att hymla med. Just nu känns tanken på ett unket, svettigt och spindelfyllt festivaltält väldigt avlägsen.. Pool, musica och en oslagbar frihet står högt i topp. Inte minst med rumsgrannar som Mando Diao, Dregen och andra intressanta stagedivare.. sedan är det ju inte helt fel med ett fönster som gläntar ut till öppet tak med soffor, sol & schyssta span. Ett plus med en pressavd. tätt intill med journaliser och fotografer som oblygt nyttjar vår uteplats till sina åtaganden. Ett utmärkt val. En cigg på morgonkvisten tillsammans med Snook sätter sig fint tillsammans med en avdunstande salongsberusning.. Att ett hotellrum dessutom lämpar sig ypperligt bra till uppbjudningar av diverse människor är en annan fördel..

Men för mycket av det goda, för mycket av det goda, mina vänner.. kan resultera i.. alldeles för lite festival! Peace & Love hade allt. Lineupen var kanske den bästa jag sett. Ändå har jag aldrig dansat till så lite band som på festival no. 1, årgång 2007.

Torsdag: Första artist: Lasse Lindh.. starttid.. ehh.. 23.30. Att under festivalens första riktiga dag, med en öppning omkring lunchdags, se första artisten inte långt ifrån midnatt måste nästan ses som en bedrift.. Dessutom var det bara på en hårsmån att vi kom in. Jag vet inte om vi har underskattat vår väns storhet, men jag misstänker att den milslånga kön vittnade om det. 
"..Vad väntar ni på?"
"LASSE LINDH!"
"...shit."

Tvärstopp blev det när S2 var fylld till bristningsgränsen, och inte ens Lasse fick släppa in oss. Men in kommer man alltid, på ett eller annat sätt.. Lasse måste varit i total extas efteråt. Hur skulle han kunna varit annat?

Efter Lasse skulle The Tough Alliance äntra scenen och.. haha.. ja vad ska man säga? Två killar som hoppar upp och ner och mimar (med micken en halvmeter från munnen) och.. knaster knaster.. den flashiga bakgrundsskärmen börjar plötsligt spraka kufiskt och musiken ha-ha-hakar upp sig. Ops. Ett skrivbord.. ett musikprogram.. underhållande eller tragiskt att betrakta detta fiasko? En annan stor miss var den försummade spelningen med Babian! Lovisa 1 sa: "Gå! Bolanche. NU!" Lovisa 2 sa: "Äh.. vad är lite aprock från skåne?"
Vissa saker kan man inte ångra för många gånger.

Fredagen innehöll många fina akter.. dessvärre inpressade under en svidande tajt tidsrymd. Mando Diao, Slagsmålsklubben, Timo Räisänen, The Horrors.. och ville vi inte se en snutt av Cooper också? Rush & krock. Mando Diaos publik höll på att svälla över, och en efter en forslades flickor över stängslet mot sjukstugan och bort ifrån en sprakande bra konsert! Jag känner redan nu hur jag älskar de nya låtarna. Hur de hugger tag i mig. Stenhårt. Hur rockslynglarna ifrån Borlänge fortfarande har mig i sitt våld..

Nåja, vi splittrade på oss och jag och Oskar sprang och dansade till SMK. Det var svettigt. Alla kladdiga människor skrämde iväg oss och efter ett par låtar sprang vi vidare på Borlänges gator mellan alla lyckliga människor mot Timo. Jag fick ångest och tänkte på Horrors. Ännu lite mer ångest och tänkte på Horrors. Tillslut sprang jag! Jävla magiskt. Jag hann se en låt. Eller två. Jag minns inte riktigt.. men sedan ville jag gråta resten av mitt liv för att jag missat festivalens kanske bästa konsert. Jag får fortfarande ryckningar när jag tänker på det, så nu går vi vidare.

..mot lördagen, som var den sista av de tre. Vad gjorde vi egentligen..? Regn. Jag tror det stavades så. Och jag skyndade mig mot stora scenen för att hinna se Iggy Pop smälla av en rå version av I wanna be your dog. Sedan Blindside och festivalens kanske mesta och bästa konsert (av de få jag hann se hela). Fast ändå långt ifrån vad detta band kan prestera. Ark var sist ut. Och en besvikelse. Den sämsta konserten jag någonsin sett med dem. Allt var fult, fel och.. fel. Vart har magin tagit vägen? Har den sugits upp och utrotats av alla tusen och åter tusen fans..? Jag vet inte. Jag vet bara att det kommer bli svårt att hitta tillbaka igen.

Busstabellen ropar till mig som en förvarning om att jag kanske borde gå och lägga mig snart. Klockan tickar på fort och jag ska upp tidigt. Vi ses i vimlet. Godnatt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback