Eurovision
Eurovision Song Contest. Tja, vad ska man säga..? Jag har aldrig haft mycket till övers för den tävlingen.. framförallt inte efter en närmare invasion av Österuropeiska länder med en (ursäkta mig) enformig, oförståelig och ja, rent bedrövlig smak rent ut sagt. I år gick det väl inte att undgå det faktum att Österuropa helt tagit över tävlingen med sin stenhårda grannsamverkan och massiva öst-tryck av kompisröster. Man behöver inte vara särskilt intelligent för att förstå att det handlar om en en kulturellt betingad grej. Östländerna begriper sig inte på modern, spännande och nyskapande musik utan kör med samma gamla säkra kort varje år, tråklåtar med helt obegripligt kassa texter (se t.ex. Turkiet). Helt oförståeligt, men visst..
Det hade antagligen inte spelat någon roll vilket band vi hade skickat till Helsingfors, vi nordbor var uträknade redan från början, och nästa år blir det kval för.. hmm, nu ska vi se: Sverige, Norge, Danmark, Finland, Island.
Ehh...
Det funkar liksom inte längre.
Vad gäller Arks framträdande: Nej, de glänste inte lika starkt som i Melodifestivalens andra deltävling. Inte ens i närheten. Nervositeten lyste igenom väldigt tydligt, och som jag anade hade Ola svårt att hålla sig inom ramarna och framföra låten i originalskick. Det blir lite hackigt och lite stelt.. men det är likväl en av de finaste låtar Sverige sänt ut i ESC och framträdandet var jämfört med konkurrenterna inte annat än fantastiskt bra.
Och som alltid var det med en nästintill olidlig spänning och nyfikenhet i kroppen jag på söndagen spanade efter brandgula löpsedar. Förväntningarna stod på sin kant och jag kunde knappt bärga mig att få se vad de knopat ihop den här gången.
Ironi på sin högsta nivå....... ja.
Den skrikande trycksvärtan som trånar efter uppmärksamhet gör mig inget annat än oerhört trött.. Varför inte kopiera eller återanvända löpsedlarna efter varje gång när de ändå kör på samma koncept år efter år..? Om rätt låt vinner så är det såklart allt annat än rätt. Det är lika med med misstag, orättvisa och telefonproblem.
"1000000 tittare: Vi kom inte fram!!!!!!!!" Buhu buhu buhu. Fusk. Skandal. Och om fel låt vinner, säg allt annat än den favorittippade Sverigeakten, ja då ska de kramas ur på tårar, ilska och besvikelse. De ska stå där ensamma, blottade, och fulla av skam. Bärandes på hela Sveriges spottloskor. En skandal. Vanära. Katastrof för svealandets ära, heder och fläckfria framgång. De skall avhöljas sitt sanna jag. Möjliga svagheter skall punkteras och vi ska få se ilska, skam och besvikelse i sin yttersta form.. vredesutbrott och följderna av ett nederlag med råge.
Låt mig få presentera gårdagens löpsedelsrubriker:
Expressen: "Ola Salos RASERIUTBROTT efter röstskandalen: DYNGTÄVLING!"
Aftonbladet: "Ola Salo: En DYNGTÄVLING- låste in sig i PROTEST"
Hahaha. I det här fallet är det faktiskt lite mer komiskt än vanligt (för den skull inte desto mindre tragiskt.)
Det må vara ett återkommande tema, men i år visste nog inte rubriksättarna vilket band de hade att göra med. Med sju års erfarenhet av den här farkosten kan jag inte säga annat än att är det något jag vet att det här bandet aldrig skulle göra, så är det att ta en förlust på det sätt skvallertidningarna vill mena. Jag tror inte ens att ordet förlust finns inprägnerat i deras interna ordlista. De må ha höga krav, men är samtidigt kloka nog att ta allt med en klackspark. Lika mycket (lite) som de bryr sig om en låg placering i en tävling, lika mycket (lite) lär de bry sig om de vinklade rubriker som igår skrek ut missvisande signaler över hela landet.
Själv har jag dock lite svårare att se mellan fingrarna på lättsålda puckoidioters icke-intelligens, rycka på axlarna, och gå vidare. Jag ser inte lättvindigt på saker. Framförallt inte på handlingar vars enda syfte är att trycka ner och smutskasta andra människor. Istället drar jag in en djup suck som vibrerar och bubblar av irritation inuti mig tills den utmynnar i kallsinniga diskussioner (eller ovanligt långa blogg-inlägg). Varför? Jo, av den enkla anledning att jag avskyr orättvisor. Ett ödmjukare band än The Ark lär du inte finna i kalla Sverige hur djupt och länge du än gräver i musikarkivet, och att sätta på dem en oförtjänt stämpel som felaktigt vittnar om ett bortskämt band som bärare av divalater.. ja, det blir inget annat än förbaskat orättvist. Vi människor är blåsta. Vi tar omedvetet in intryck och våra tankar filtreras farligt mycket av det vi råkar fästa blicken vid. Inte ens min far (som starkt icke-fan av The Ark) kunde låta bli att kommentera vad han läst hemkommen ifrån stan: "De där Ark.. du ser ju hur de här". Och återigen genomborrade en djup suck min kropp och jag förklarade trött för honom att chansen att Ola Salo haft ett så kallat "raseriutbrott" (inför media) är skrattretande liten, och att det faktum att de båda ledande tidningarna använt sig av samma citat starkt tyder på den uteblivna negativitet hos bandet som reportrarna så ivrigt söker efter.
Jag vill inte föreställa mig det enorma pressutbrådet som efter förlust trängs, knuffas och trycker upp mikrofoner i facet på trötta och frustrerade artister. Journalister som leverar ut dumma frågor och lägger svaren i munnen på dessa och gör allt för att klämma ur bandet minsta antydan till irritation och desperat blixtrar efter ett besviket ansiktsuttryck för att kunna förstora upp det x 10 och publicera på förstasidan. Det fina med The Ark är just det att hur mycket man än rycker, klämmer och tjatar sönder dem så är det enda som kommer ut en stor dos ödjukhet, glädje och tacksamhet.
Intervjun (och källan till både aftonblaskan och sexpressens fyndiga? rubriker) med Ola Salo ligger uppe på expressens hemsida och visar precis vad jag trodde: En leende Ola Salo som med rak rygg, stolthet och styrka i blicken berättar om en jättekul vecka med fantastiska framträdanden och roliga möten. Han säger att han är stolt över Sverige som vågade tro på något så udda som The Ark, som Europa skulle visa sig ännu inte vara redo för. Han tackar flera gånger svenska folket som trodde på dem och röstade fram dem och avslutar med att försäkra alla om att de alltid kommer att förbli The Ark, världens bästa band.. oavsett vad som händer i den här gamla dyngtävlingen", som Ola sedan med glimten i ögat tillägger tillsammans med ett bubblande skratt.
Det finns inte ett uns av "raseri" i Ola Salos ord. Bara ren glädje.
Det är så förbaskat fint, och jag beundrar starkt den ödmjukhet som fortfarande vilar över bandet, trots alla framgångar. De lägger ingen som helst vikt vid det som inte är uppbyggande, utan seglar lugnt vidare med huvudet högt runt om i landet för att sprida kärlek, respekt och acceptans. Lyft på hatten för världens bästa Ark!
Det måste reta gallfeber på de stackars rubriksättarna.. som de måste fått kämpa för att hitta något spännande och lagom elakt att sälja lösnummer på. Skänk dem en tröstkaka. Eller en biljett till en arkkonsert. Så de får uppleva lite kärlek de också.
Det hade antagligen inte spelat någon roll vilket band vi hade skickat till Helsingfors, vi nordbor var uträknade redan från början, och nästa år blir det kval för.. hmm, nu ska vi se: Sverige, Norge, Danmark, Finland, Island.
Ehh...
Det funkar liksom inte längre.
Vad gäller Arks framträdande: Nej, de glänste inte lika starkt som i Melodifestivalens andra deltävling. Inte ens i närheten. Nervositeten lyste igenom väldigt tydligt, och som jag anade hade Ola svårt att hålla sig inom ramarna och framföra låten i originalskick. Det blir lite hackigt och lite stelt.. men det är likväl en av de finaste låtar Sverige sänt ut i ESC och framträdandet var jämfört med konkurrenterna inte annat än fantastiskt bra.
Och som alltid var det med en nästintill olidlig spänning och nyfikenhet i kroppen jag på söndagen spanade efter brandgula löpsedar. Förväntningarna stod på sin kant och jag kunde knappt bärga mig att få se vad de knopat ihop den här gången.
Ironi på sin högsta nivå....... ja.
Den skrikande trycksvärtan som trånar efter uppmärksamhet gör mig inget annat än oerhört trött.. Varför inte kopiera eller återanvända löpsedlarna efter varje gång när de ändå kör på samma koncept år efter år..? Om rätt låt vinner så är det såklart allt annat än rätt. Det är lika med med misstag, orättvisa och telefonproblem.
"1000000 tittare: Vi kom inte fram!!!!!!!!" Buhu buhu buhu. Fusk. Skandal. Och om fel låt vinner, säg allt annat än den favorittippade Sverigeakten, ja då ska de kramas ur på tårar, ilska och besvikelse. De ska stå där ensamma, blottade, och fulla av skam. Bärandes på hela Sveriges spottloskor. En skandal. Vanära. Katastrof för svealandets ära, heder och fläckfria framgång. De skall avhöljas sitt sanna jag. Möjliga svagheter skall punkteras och vi ska få se ilska, skam och besvikelse i sin yttersta form.. vredesutbrott och följderna av ett nederlag med råge.
Låt mig få presentera gårdagens löpsedelsrubriker:
Expressen: "Ola Salos RASERIUTBROTT efter röstskandalen: DYNGTÄVLING!"
Aftonbladet: "Ola Salo: En DYNGTÄVLING- låste in sig i PROTEST"
Hahaha. I det här fallet är det faktiskt lite mer komiskt än vanligt (för den skull inte desto mindre tragiskt.)
Det må vara ett återkommande tema, men i år visste nog inte rubriksättarna vilket band de hade att göra med. Med sju års erfarenhet av den här farkosten kan jag inte säga annat än att är det något jag vet att det här bandet aldrig skulle göra, så är det att ta en förlust på det sätt skvallertidningarna vill mena. Jag tror inte ens att ordet förlust finns inprägnerat i deras interna ordlista. De må ha höga krav, men är samtidigt kloka nog att ta allt med en klackspark. Lika mycket (lite) som de bryr sig om en låg placering i en tävling, lika mycket (lite) lär de bry sig om de vinklade rubriker som igår skrek ut missvisande signaler över hela landet.
Själv har jag dock lite svårare att se mellan fingrarna på lättsålda puckoidioters icke-intelligens, rycka på axlarna, och gå vidare. Jag ser inte lättvindigt på saker. Framförallt inte på handlingar vars enda syfte är att trycka ner och smutskasta andra människor. Istället drar jag in en djup suck som vibrerar och bubblar av irritation inuti mig tills den utmynnar i kallsinniga diskussioner (eller ovanligt långa blogg-inlägg). Varför? Jo, av den enkla anledning att jag avskyr orättvisor. Ett ödmjukare band än The Ark lär du inte finna i kalla Sverige hur djupt och länge du än gräver i musikarkivet, och att sätta på dem en oförtjänt stämpel som felaktigt vittnar om ett bortskämt band som bärare av divalater.. ja, det blir inget annat än förbaskat orättvist. Vi människor är blåsta. Vi tar omedvetet in intryck och våra tankar filtreras farligt mycket av det vi råkar fästa blicken vid. Inte ens min far (som starkt icke-fan av The Ark) kunde låta bli att kommentera vad han läst hemkommen ifrån stan: "De där Ark.. du ser ju hur de här". Och återigen genomborrade en djup suck min kropp och jag förklarade trött för honom att chansen att Ola Salo haft ett så kallat "raseriutbrott" (inför media) är skrattretande liten, och att det faktum att de båda ledande tidningarna använt sig av samma citat starkt tyder på den uteblivna negativitet hos bandet som reportrarna så ivrigt söker efter.
Jag vill inte föreställa mig det enorma pressutbrådet som efter förlust trängs, knuffas och trycker upp mikrofoner i facet på trötta och frustrerade artister. Journalister som leverar ut dumma frågor och lägger svaren i munnen på dessa och gör allt för att klämma ur bandet minsta antydan till irritation och desperat blixtrar efter ett besviket ansiktsuttryck för att kunna förstora upp det x 10 och publicera på förstasidan. Det fina med The Ark är just det att hur mycket man än rycker, klämmer och tjatar sönder dem så är det enda som kommer ut en stor dos ödjukhet, glädje och tacksamhet.
Intervjun (och källan till både aftonblaskan och sexpressens fyndiga? rubriker) med Ola Salo ligger uppe på expressens hemsida och visar precis vad jag trodde: En leende Ola Salo som med rak rygg, stolthet och styrka i blicken berättar om en jättekul vecka med fantastiska framträdanden och roliga möten. Han säger att han är stolt över Sverige som vågade tro på något så udda som The Ark, som Europa skulle visa sig ännu inte vara redo för. Han tackar flera gånger svenska folket som trodde på dem och röstade fram dem och avslutar med att försäkra alla om att de alltid kommer att förbli The Ark, världens bästa band.. oavsett vad som händer i den här gamla dyngtävlingen", som Ola sedan med glimten i ögat tillägger tillsammans med ett bubblande skratt.
Det finns inte ett uns av "raseri" i Ola Salos ord. Bara ren glädje.
Det är så förbaskat fint, och jag beundrar starkt den ödmjukhet som fortfarande vilar över bandet, trots alla framgångar. De lägger ingen som helst vikt vid det som inte är uppbyggande, utan seglar lugnt vidare med huvudet högt runt om i landet för att sprida kärlek, respekt och acceptans. Lyft på hatten för världens bästa Ark!
Det måste reta gallfeber på de stackars rubriksättarna.. som de måste fått kämpa för att hitta något spännande och lagom elakt att sälja lösnummer på. Skänk dem en tröstkaka. Eller en biljett till en arkkonsert. Så de får uppleva lite kärlek de också.
Kommentarer
Trackback