Sol och regn
Sitter på golvet i mitt stökiga rum och pysslar, klistrar och fixerar ord till tonerna av Tio Bitar. Jag skulle göra allt, allt, allt för att få se Dungen nu! Dessvärre gör hemsidan (och tillika min startsida sedan ett x antal år tillbaka i tiden) mig lika besviken varje gång. Det tomma utrymmet under "Turné" verkar inte vilja ge med sig och jag börjar tappa tron på överraskningar..
En vacker sommarkväll mot alla odds. Det var åtminstone en liten överraskning (för att spinna vidare på det oövervinnerliga hoppet). Under förmiddagen öppnade sig himlen för en inte alltför nådig regnskur- givetvis i samma ögonblick som Lovisa befann sig mitt i den djupa skogen, på ett barkbelagt elljusspår mellan täta granar och höga tallar. I kvavhetens inhägnad var jag tacksam över lite svalkande sommarregn. Det var inte först de från början så oskyldiga små regnmolnen började mörkna till och övergå till elakartade åskmoln som jag började ana oråd.. När det kommer till åska är jag värre än den ängsligaste lilla hundvalp, och att man befinner sig mitt i skogen gör ju inte saken bättre. Det är nästan så man förbannar sig själv för att inte ha tagit till spaden och grävt sig ett skyddsutrymme där ute i skogen när man hade tid över...
Lagom till att jag hoppade på bussen in till stan tittade dock solen fram igen, och med Stadsvandringar i lurarna var sommaren snart framme på riktigt. Den skivan är verkligen som en bit av mig, ett fonogram innehållande en värld jag så väl kan identifiera mig med och ta till mig. Den känns som något jag skulle kunna stoppa i ett kuvert och skicka iväg som CV- en samling av låtar som berättar allt mig, inifrån och ut. Jag tror att det är den sanna nationalromantiken. Den som sätter sig som en dov slöja över ansiktet och färgar världen i pastell. För mig lägger den sig inte bara på ytan, nej den tränger sig djupt in och drar fram ljuvliga minnen från ett grönskande Småland.. ett sommarland av blomster, kossor, katter, spring och lycka. Gården där jag växte upp och som fortfarande ligger närmast hjärtat.
Sedan har vi ju Gustav. Mannen med de ljusa hårlockarna och de blå ögonen. Jag minns fortfarande hur jag tänkte då, den där kvällen på Nalen i början av förra året när han stod där framför mig och bara log. De där smilgroparna och det busiga leendet som hela tiden fanns där.. Det var den kvällen jag började tro på klyschor. Det var först då jag förstod hur man kan tappa andan, bli stum, tafatt och bortdomnad vid åsynen av ett par ögon. Där, bakom luggen fanns de vackraste jag sett. Blåa och glittrande, och med en så intensiv blick att den skulle kunnat frysa mig till is och få mig att smälta på en och samma gång. Om det finns någon mänsklig motsvarighet till perfektion på den här jorden så var det Gustav Ejstes där och då. Det var situationen, det var tillfället. Stockholms gator och den dova belysningen, ljudet av några bilar ett par kvarter bort. Varelsen som stod framför mig och hade frågat om jag ville ut på en cigg. Blicken som aldrig gav vika. Det var kallt, och han var vacker. Jag minns särskilt kläderna. Ingenting hade någonsin varit så rätt. Jag ville stoppa tiden. Pausa. Spara tillfället och lägga det i min ficka. Det dyrbaraste, och jag skulle förvara och vårda det ömt. Men det finns inte sparat, åtminstone inte som något att ta på. Kameran låg orörd i väskan. Jag ville inte förstöra, störa det vackra. I den stunden tänkte jag att jag aldrig skulle stå framför något så vackert igen.
Jag minns att jag blev lite besviken när de senare gick på scenen och jag såg att de bytt om. Ängeln hade klätt av sig sin skrud för en mänsklig utstyrsel. Han ville inte vara fulländad på scenen.