popkonst

Det är så det går. Eller rättare sagt inte går. Vi talar om festivaltider med en deadline på tidigast 04:00 och då är ett försök att sova tidigare än så ganska lönlöst den närmsta veckan efteråt...

Jag ger mig istället på ett bloggförsök. En liten redogörelse om Yran när vi ändå är igång. Vi tar det igen, från början: Intercity. Fem timmar. Öppen biljett. Festival. Vänta, tar du det inte från fel håll nu..? Jo, kanske. Men det är lättast så. Att ta det bakvägen och minnas i takt med skrivandet. No planning, vi tar det som det kommer..

Öppen biljett är öppen biljett, och festival är detsamma som fullt tåg. Ett skitigt golv i första klass tillsammans med en hypersprallig pojkspoling, en cowboy med för mörk underlagskräm och en blondin ifrån Gävle med ett ansikte jag vet att jag sett förut. Exakt var, när och hur förtäljer inte historien, men jag misstänker att det var i min tidigare ungdom. Till Jack Whites ljuva stämma roade jag mig med att memorera hela det fonetiska alfabetet och fortsatta in i the world of Niloés engelsk-svenska lexikon från 50-talet.. tills jag kom till bokstaven B. Blev trött och köpte en aftonbladet. Njet, det här med att nöta engelska glosor fungerar inte riktigt i längden efter tre dagars festival (fyra med kick-offen). Det gör däremot White Blood Cells. Skivan som är no. 1 för mig under långa, utdragna resor. Den har släpats med i många år, först i CD-format (tror jag brände en 4-5 skivor.. av mitt eget original såklart) och sedan i mp3. Jag bryr mig inte ens om Nirvana-samplingen i I Can't wait längre, till skillnad från högstadieprettot som hoppade över spåret i ren protest. Numera är stölden vedertagen och sedd som alltför medveten för att irriteras på, och ligger inte alls på samma irritationsnivå som t.ex. Anna Ternheims Girl Lying Down. P.O.D's Execute the Sounds var en av mina favoritlåtar, och efter år av växande irritation sa vi: snapp snapp snut och klippte alla band till Anna Ternheim.
 
En annan svensk singer/songwriter som jag gillar desto mer är Frida Hyvönen. Jag klarar av henne än, trots den pinsamma intervjun på Manifest förra året.. (Frida påpekade flera gånger att den största baksidan med kändisskapet var och är journalister, och som inte det var nog var också mina frågor i det värre i slaget). Klockan 22 höll hon hov på Teatersalongens scen. Själv var jag inte där. Ark spelade också klockan 22, fast inför en lite större publik på Stortorget. Men det var inte därför jag inte såg Frida. Jag missade nämligen Ark också (hör och häpna). Denna gång hade jag faktiskt bestämt mig för att beskåda en hel (inte halv/tredjedel/eller femtedel) kobnsert med självaste Timo Räisänen. Timpan blev boven i dramat tillsammans med Mando Diao, som spelade några klockslag tidigare. Sistnämnda spelning fick verkligen hjärncellerna att gå runt på mig. Mycket. Jag hamnade i mitten, ganska långt fram i en hög av brats. Killar med Burberry-keps och fula jeans, och blonda tjejer med plutande munnar och handväskor. Jag hatade det. Jag hatade det så mycket. Det var trångt och stökigt, knuffar och slag. "Vart tog den villkorslösa kärleken vägen?" tänkte jag medan jag sparkade den fula killen framför mig på smalbenen för att predikera respekt (och avreagera mig lite.) Fick nog, trängde mig igenom folkhopen tills jag hamnade långt ut på vänsterkanten, fast ändå längst fram. Där kunde jag till och med urskilja figurerna på scenen och åter igen konstatera att allt inte är som förr, och som det brukade vara. Finn fem fel. Suck. Men det kändes bra med Mats och erkännandet. Den där späda (lite nervösa?) oförutsedda och starkt vädjande blicken. Är det bara du? Du som ser. Som alltid.. Som i Manchester. Lek blinda för resten av livet. [Dookie]

Jag har fått lära mig att Jämtland är det enda svenska landskapet med en president. Kanske skulle man lyssnat på presidentens tal till folket. Nu hörde jag bara fyrvererier och folkrop. Fibes, oh Fibes! spelade bort det som blev kvar. Jag har aldrig gillat dem. Eller jo, en gång i tiden gillade jag namnet. Det lät ju ganska frashigt.. Fibes, oh Fibes! Jag förväntade mig action och trummor. Jag fick.. något segare och något lite mer.. ospännande? På scen var de dock en överrasking. Smörsångaren hade en blick som beordrade dig att väja undan. Han såg farlig ut i sitt svarta backslick och skinnjacka. Uhrrr. Fibes, oh Fibes!

En som inte överraskade var Timo. Strippen fanns där och spelningen var bra, som alltid. Samma hederliga hälsning som alltid också. Jag har kommit på mig själv med att acceptera hans existens. Tiden då jag vred mig i plågor till Lovers are lonely är borta. Men jag kan fortfarande förstå Antons diss av Ida Maria på grund av hennes samarbete med Timo, det kan jag. Och, ja.. vad ska jag säga.. det här stycket känns som en gammal urvriden disktrasa.. det är ju inga nyheter som kommer upp till ytan, förlikandet har några år på nacken. Okej, jag erkänner: stycket tog nog sin början mest för att kunna dra en paralell till Lasse the Lindh. Samma ämne. JO, JAG GILLAR HANS MUSIK. Det är inte det det handlar om och det var inte det jag menade. Vissa diskussioner är menade att missförstås och Lasse har gjort bra låtar! Ett par mästerverk faktiskt, som håller länge. Däremot har han inte gjort några mästerskivor. Varför? Jag tror så här.. att på rad blir spåren genomdränkta av ett sötsliskigt rosa kladd som klibbar och irriterar.. Var för sig är en annan sak, och med lite upprepade lyssningar kan till och med manusförfattaren Lindh spånas i texterna. Så:
1) Jag gillar Lasse.
2) Jag gillar Lasses musik.
Men i längden finns risk för överkladd. Åtminstone för en rocker :) 

Jag gillar leendet också. Och smilgroparna som man vill kittla och kinderna man vill nypa plommonröda. "Mina Kom K's!" Jag gillade den där spännande uppdelningen & gitarren &  privata spelningen i Linnéas knä. Och hotellet och försöket. Och sms:et med en uppmaning om att greppa kontrollen och slå på sommarkrysset. Plingeliling i direktsändning med en lite försynt mörkhårig kille i soffan?

Någonstans där emellan spelade den tuffa alliansen. Det var som Peace & Love: playback, bakgrundprojektor och hack i skivan. "dolts", var vad jag tänkte då. "Smart drag", är vad jag tänker nu. "Du vet, alla låtar handlar egentligen om knark.." viskar killen framför mig till sin kompis under Miami, medan resten av publiken dansar och flyger till ruset av två göteborgskillar med maraccas och varsin öl i handen. Som sjöng om knark. Fast det gjorde liksom ingenting. För det första är göteborgskille nummer ett, med det vita linnet och den långa luggen, förbaskat söt. Och för det andra har jag inte fått krupp (virusutlöst inflammation i de övre luftvägarna). Antingen hatar man eller älskar TTA. Så börjar alltid alla journalister sina sänkande recensioner, och visst är det nog så. Jag tålde varken Koka Kola Veins eller Make it happen när de började spelas otyglat på alla radiostationer för ett par år sedan. Billigt, fult och oförtjänt... Tills jag kom på att det egentligen handlar om varken hat eller kärlek, utan om hur man väljer att se på saker. En hyperseriös recensent a lá prefectus? Klart det blir minus. Klart det inte var en bra konsert. Jämför vi kvalitet och förtjänst skulle jag också tokdissa TTA. Men då har man också glömt lite det där med upplevelsen. Jag tror inte att alliansen tar sig själva på särskilt stort allvar, så skulle då du och jag? Förutsägbara konserter har aldrig varit roliga. Det är lite som Jonna Sima och hennes våta dröm Pete Doherty. Aftonbladets utsände hyllade Babyshambles till skyarna efter fjolårets skandalspelning på Hultsfred. Fem plus. Alla andra tidningar gav minus. Jag var där. Längst fram. Var det en musikaliskt bra konsert? Tveksamt. Pete lyckades inte riktigt få till orden i kombination med gitarren (som han kastade ut i publikhavet). Men. Var det en upplevelse? JAAAAA! Faktum är att jag räknar Babyshambles första och enda Sverigekonsert som en av de bästa jag sett. Liksom Jonna Sima skådade sex, drugs & rock n'roll där på scenen i Småland. Och allt var på riktigt.

I detta nu tittar jag på ett videoklipp ifrån Södra teatern. The Tough Alliance spelar och allt är som vanligt. Förutom att publiken har övertagit hela scenen. Spännande. Där hade man velat vara.