popkonst

Jag påbörjade ett inlägg här i fredags. Det handlade om höstlöv och ojämna skogsstigar. Om hur vi sprang mellan kusliga träd, snubblade över rötter och kröp nedför branta kullar under månskenet. De spetsiga, nakna träden var som hämtade ur en film, och fullmånen som lyste upp för oss skapade en kuslig känsla, helt i takt med kommande Halloween.. Det var en bonfire. Mitt ute i djupaste skogen. Det gäller att passa sig. Annars kanske det går som med M. På tisdag ska hon infinna sig i rätten. Det var en ljummen kväll. Jag hade inte behövt ta med mig skinnjackan. Kassarna var tunga och vägen krokig, men tillslut kom vi fram. Det var värt. Klart det är jobbigt. Klart som.. att det är jobbigt! Men sedan när bryr du dig om vad jag känner? Om du någonsin hade brytt dig hade du inte påbörjat det du gång på gång beklagar dig över. Tonen i rösten. Jag tror dig inte. Du är kall.

Igår var det äntligen dags för Halloween-cos! Vi gjorde oss iordning i timmar. Löständer, låtsasblod, vitsminkning och häxhatt. Ska det firas så ska det firas! Jag vet inte hur lång tid det tog för oss att komma dit. Vägen bort är lång, längre bort än hem. Minst sagt. Vi snubblade in, Maria rev halva toaletten och välte omkull allt i sin väg. Jag somnade. Sedan låg jag i min säng.

Dans? Alla man lovat att träffa. Min egenbrända skiva som Nicco skulle spela? Gav jag den ens..? Betvivlar. Många utklädda? Jag såg inte mycket för fem dollar. Och kameran, min kamera, den kamera Maria skulle ha i sin väska under kvällen är borta. Jag ska prata med killarna. Den borde komma fram. Liten lokal, bara folk från skolan.. den borde komma fram. När vi satt i cafeterian i morse, doppandes alltochinget i jordnötssmör slog det oss. BILDERNA! Vi höll på att tappa andan av skratt. Nu gäller det att kameran hittas av rätt person.. 

Pretty messed up and pretty lame. Jordnötssmör på sked.