oro
igår var en regnig dag. trots molnfri himmel och solsken var det mörkt, kallt och rått. jag visste att den skulle komma. den där oron. den gnager där inne. suckar och skakar på huvudet. "vad tror du? vad tror du egentligen? vilken värld lever du i? har du tappat fattningen totalt?" och jag vill blunda för det. kastas med i det som händer och låta det hända. vara en del av det jag faktiskt är en del av just nu. men en del av mig vill inte tro på det. vill inte tro att jag är värd det. och det är jag inte. och snart kommer han förstå det. jag kommer bli ertappad och utslängd. lämnad kvar på gatan, borta ur hans liv.. jag är så rädd. det har börjat utvecklas någonting nu. annars skulle jag inte känna så här. och jag vill inte. det är farligt att lätta alltför mycket på tyglarna när det kommer till känslor. speciellt här, där möjligheterna i det långa loppet inte är alltför stora.. fast jag har aldrig riktigt tänkt så. i min värld får allt hända under det här året. än så länge. men nu är jag rädd att det inte händer. och jag vill det. jag borde inte tvivla. dom säger att jag inte har någon anledning till det. varför deppa på en söndag när vi sågs både fredag och lördag, och han dessutom hörde av sig på söndagen. två gånger till och med. är inte det skäl nog till lite hopp? vad är nog för dig lovisa? jag är så övertygad, så fullt övertygad. fem minuter efter mottaget sms gråter jag i min övertygelse om att det var det sista. det händer hela tiden och jag är lika säker varje gång. du är så klen.
du är för fin för mig
men jag vill ha dej ändå.
det har aldrig förr varit så sant. varför ger jag mig in i ett spel jag vet att jag kommer förlora?