popkonst

Det är förbaskat jobbigt att ramla och skrapa upp knäna hela tiden. Det är inte först jag ligger där och ser det sipprande blodet som ljuset uppenbarar sig och jag kan ta mig upp och börja om på ruta ett igen.

Det är så jobbigt att tappa kontrollen hela tiden. Skammen, besvikelsen, tiden som bara försvinner. Jag har inte tid med några fler sådana här dagar. Jag vill att det här ska vara den sista. Allt jag i stöpet idag. Skolan, mötet, han.

I wont you to hold me, but the fallen tells me to wait for the morning light.