popkonst

Det är när jag komponerar saker här, som jag med största sannolikhet har andra saker framför mig som jag borde göra. Och ja, så är fallet även denna gång.

Jag sitter nämligen här med min alla första skrivuppgift, en uppgift som går ut på att med ett utrymme på minst ett A4 förklara vad som enligt mig, är god litteratur och bra skrivande. En inte alltför svår uppgift, egentligen, och med ett inte alltför hårt krav vad gäller antalet sidor..

..men det är inte antalet skrivna papper som brukar vara mitt problem. Tvärtom har jag ofta svårt att få stopp på orden när de väl börjar drälla fram och det blir inte alltför sällan både 1,2 och 3 sidor för mycket. Problemet är starten. Allra helst skulle jag behöva att startskott som smällde.. NU! för att hinna skriva klart, lämna in för redigering och sedan ge det till läraren imorgon bitti.

Koncentrationsförmågan dalar.. solen skiner.. säkert 30 grader.. och jag kan inte hitta ett utdrag ur Joanne Harris "Five quarters of Orange". DET är problemet. Inte bara för att få det perfekt, utan också för att hon fungerar som min ständiga näring &  inspirationskälla. Och förstås också för att jag ska skriva om hennes bok.

Jag tror jag ska knacka på hos min granne och be henne ge mig en spark i baken. Bara för att komma igång ni vet.

You're cynical and beautiful
You always make a scene
You're monochrome, delerious
You're nothing that you seem
I'm drownin in your vanity
Your laugh is a disease
You're dirty and you're sweet
You know you're everything to me


Den 24 Augusti spelar Goo Goo Dolls på Minnesota State Fair i St. Paul, MN

Fisken steker i ugnen & väggarna knakar.
NÅGON SOM VILL GÖRA MIG SÄLLSKAP?!
Det här med att vara ensam hemma har aldrig riktigt varit min grej... och inte kan man smita iväg på partido heller eftersom man börjar jobba 9:00 imorgon. Fantastiskt.

Snart flyttar Adde. Långt bort. Ända till Luleå faktiskt. Och Astrid också.. ("jo, alltså.. eller.. egentligen hade jag tänkt flytta till Stockholm! Men sen kom jag på att det kanske vore schysst att flytta ut ensam till någon liten stuga i skogen istället.. distans, liksom."

Nehejni, nu är nog firren färdig.. testade en ny variant med Cornflakes. Spännande.


Fredagsunderhållning

(Och ni vet ju att jag förväntar mig lite NATTLIGA SAMTAL nu)

VI HADE NÅGOT. VI HADE NÅGOT DU OCH JAG.


Det är när man inser det.. det är då man inser det.
Och det är så roligt. För när jag försöker. Testar. Checkar.
Då fastnar du på kroken direkt.


Jag vann. Over & out

Jag tror att jag just har förlikat mig med tanken på en tatuering. Det kunde väl ingen tro, allra minst jag själv. Jag är inte säker på motivet. Vad jag är mest sugen på nu är ett ganska väl använt motiv, och bara det går väl emot det mesta som kännetecknar mig. Unikt och personligt, det stadiga ledordet? Hur som helst, jag är åtminstone klar med budskapet...

juhs-tis eller £ystis?

Spännande med journalister.. Justice är onekligen ett bra band.

Men nu är det kanske dags för horisontalläge trots allt. Jag vill inte vara tröttis med Hannes imorgon. Stum-dag blir det. Tvingas nämligen gå runt med nattandställning i fyra dygn nu- 1 1/2 avklarat hittills- och då phjataj jad ungefäh så häj bhja. Fantastiskt. And I don't miss ma brace.

Sitter på golvet i mitt stökiga rum och pysslar, klistrar och fixerar ord till tonerna av Tio Bitar. Jag skulle göra allt, allt, allt för att få se Dungen nu! Dessvärre gör hemsidan (och tillika min startsida sedan ett x antal år tillbaka i tiden) mig lika besviken varje gång. Det tomma utrymmet under "Turné" verkar inte vilja ge med sig och jag börjar tappa tron på överraskningar..

En vacker sommarkväll mot alla odds. Det var åtminstone en liten överraskning (för att spinna vidare på det oövervinnerliga hoppet). Under förmiddagen öppnade sig himlen för en inte alltför nådig regnskur- givetvis i samma ögonblick som Lovisa befann sig mitt i den djupa skogen, på ett barkbelagt elljusspår mellan täta granar och höga tallar. I kvavhetens inhägnad var jag tacksam över lite svalkande sommarregn. Det var inte först de från början så oskyldiga små regnmolnen började mörkna till och övergå till elakartade åskmoln som jag började ana oråd.. När det kommer till åska är jag värre än den ängsligaste lilla hundvalp, och att man befinner sig mitt i skogen gör ju inte saken bättre. Det är nästan så man förbannar sig själv för att inte ha tagit till spaden och grävt sig ett skyddsutrymme där ute i skogen när man hade tid över...

Lagom till att jag hoppade på bussen in till stan tittade dock solen fram igen, och med Stadsvandringar i lurarna var sommaren snart framme på riktigt. Den skivan är verkligen som en bit av mig, ett fonogram innehållande en värld jag så väl kan identifiera mig med och ta till mig. Den känns som något jag skulle kunna stoppa i ett kuvert och skicka iväg som CV-  en samling av låtar som berättar allt mig, inifrån och ut. Jag tror att det är den sanna nationalromantiken. Den som sätter sig som en dov slöja över ansiktet och färgar världen i pastell. För mig lägger den sig inte bara på ytan, nej den tränger sig djupt in och drar fram ljuvliga minnen från ett grönskande Småland.. ett sommarland av blomster, kossor, katter, spring och lycka. Gården där jag växte upp och som fortfarande ligger närmast hjärtat.

Sedan har vi ju Gustav. Mannen med de ljusa hårlockarna och de blå ögonen. Jag minns fortfarande hur jag tänkte då, den där kvällen på Nalen i början av förra året när han stod där framför mig och bara log. De där smilgroparna och det busiga leendet som hela tiden fanns där.. Det var den kvällen jag började tro på klyschor. Det var först då jag förstod hur man kan tappa andan, bli stum, tafatt och bortdomnad vid åsynen av ett par ögon. Där, bakom luggen fanns de vackraste jag sett. Blåa och glittrande, och med en så intensiv blick att den skulle kunnat frysa mig till is och få mig att smälta på en och samma gång. Om det finns någon mänsklig motsvarighet till perfektion på den här jorden så var det Gustav Ejstes där och då. Det var situationen, det var tillfället. Stockholms gator och den dova belysningen, ljudet av några bilar ett par kvarter bort. Varelsen som stod framför mig och hade frågat om jag ville ut på en cigg. Blicken som aldrig gav vika. Det var kallt, och han var vacker. Jag minns särskilt kläderna. Ingenting hade någonsin varit så rätt. Jag ville stoppa tiden. Pausa. Spara tillfället och lägga det i min ficka. Det dyrbaraste, och jag skulle förvara och vårda det ömt. Men det finns inte sparat, åtminstone inte som något att ta på. Kameran låg orörd i väskan. Jag ville inte förstöra, störa det vackra. I den stunden tänkte jag att jag aldrig skulle stå framför något så vackert igen.

Jag minns att jag blev lite besviken när de senare gick på scenen och jag såg att de bytt om. Ängeln hade klätt av sig sin skrud för en mänsklig utstyrsel. Han ville inte vara fulländad på scenen.

M: Vet du att vi ska till Hooters?!!
L: Öh.. åh, jasså?
M: Jaaa! Det ska väl bli kul?!
L: Uhm.. vad är det?

M: Hooters..? VET DU INTE VAD DET ÄR?!?!

L: Nä? Säger mig ingenting.. ska vi dit med skolan eller när vi anländer eller vad..?

M: Nej! Vi svenskar måste fara dit när vi är i USA för att det är så COOLT!



Har jag missat något?