popkonst

En historia om en väldigt speciell LP-skiva. En sådan man (jag) trånar efter. Beatles-White Album. Original. Ägaren? En man. En sådan som åt flingor med mjölk så det skvätte överallt. Jag var i himmelriket, fast vid min LP. Den hade fina bilder. Det fotades, posades, och pratades.

"Säljer du den?", kan jag inte låta bli att fråga.

Nej. Den finns där till andra ändamål. "Fem minuter.. det är vad som krävs", skrockar han och tar en klunk av sin Cola. Hur kan du då fortfarande ha kvar den? är en fråga som uppstår i mitt huvud. "So.. do you have a boyfriend?"
Gubben är 40+. Klart som korvspad att jag inte är singel!

När jag lämnat ifrån mig min nyblivna kärlek och vi sitter i bilen är det alldeles tyst. Ända tills något bryter tystnaden.
"Oh.. my.. God.."
"..the neck!"
"I know!"

Jag vet inte.

"IT WAS STAPLED! For God's sake, it had stitches all around it. Like Frankenstein."
"I want to puke"

Jag antar att jag varit alldeles för inne i min älskade LP för att lägga märke till det. Men när jag fick se Mirjams bilder och zoomade in den där halsen.. då rös jag. Stora, stora stygn. De följde hela strupen och det är givet att någon försökt skära halsen av honom.

En av alla märkliga människor vi träffade på under vår resa till södra USA.

Igen, igen, igen & igen!

Alla tror att jag har färgat mitt hår. Det är lite eld-stuk på det. Går i orange, röd, svart och blond. Jeg haver icke. Solblekt?

Jag har en bula på huvudet!

Ännu en shoppingdag i stora staden. Jag & Mirjam besöker Starbucks cirkus tvåhundrafemtio gånger om dagen, och en särskild utvald sådan som vi brukar vila ut oss på när vi slängt ut pengar på Urban Outfitters och American Apparel innehåller särskilt skumma typer. Under den tiden M var på "tossi" igår hann två gamla sluskar stöta brutalt på mig, och inte långt efteråt fick jag kommentaren "Ey, you look swedish" av en tanig ung man som satt och slurkade kaffe med sin (förmodade) far. De ville bjuda oss båda på middag. Idag hade vi en karl med tofsmössa och glasögon som (utan kaffe & kaka) satt  och stirrade på oss konstant under våran fotosession.

Fyndade ännu ett par stövlar idag. Mjau. Nu blir det att utforska de nya gästerna litegrann..

Ett litet mysigt internationellt hostel håller oss inne, och idag har jag ont i tossingarna för jag har köpt ett par vita lackpumps.

Jag känner så här; att det är synd att man aldrig tar sig dit att skriva ordentligt. Nöjer sig med att kasta ihop något inlägg i förbifarten och sedan hoppa iväg någon annanstans! Jag nöjer mig faktiskt inte. Nej. Jag vill skriva, jag kan skriva. Skriver jag? Nej. Jag klottrar och lämnar allting på sin kant. Bokstäver huller om buller halvt övergivna.. några här, några där.

Åh, så jag saknar vackert formulerade meningar.

Meningsfullhet? Det också. Det ekar lite här. Jag är inte riktigt tillfreds. Kan inte riktigt känna att det är jag. Jag vill mer än så här. Mycket mer. Önskar jag tog mig tid. En annan sak. Innehållet. Jag kan inte skriva vad jag vill, vågar inte skriva vad jag vill. Medan mycket är uteslutet och ej omnämnt, är andra saker mer avslöjande. Naket. Vill jag ha det så? Jag skulle inte tillåta mig att ha vilka läsare som helst till den här bloggen. En liten oro finns där i samband med tanken på risken att någon eller några jag inte vill dela med mig av mitt liv och mina tankar till ska hitta hit.. Sunt? Ska jag öppna mitt lilla läsarplank någon annanstans? Radera sådant som skrämmer och hålla mig till det säkra? Jag vet inte. Jag är kluven (och överdriven?).

Eller också tycker jag bara väldigt mycket om detaljer.

Och så fick jag syn på en liten invikt flärp (kul ord förresten):

"MAY CAUSE DROWSINESS...[especially] TOGETHER WITH ALCOHOL"


Bra där.