popkonst

VI HADE NÅGOT. VI HADE NÅGOT DU OCH JAG.


Det är när man inser det.. det är då man inser det.
Och det är så roligt. För när jag försöker. Testar. Checkar.
Då fastnar du på kroken direkt.


Jag vann. Over & out

Jag tror att jag just har förlikat mig med tanken på en tatuering. Det kunde väl ingen tro, allra minst jag själv. Jag är inte säker på motivet. Vad jag är mest sugen på nu är ett ganska väl använt motiv, och bara det går väl emot det mesta som kännetecknar mig. Unikt och personligt, det stadiga ledordet? Hur som helst, jag är åtminstone klar med budskapet...

juhs-tis eller £ystis?

Spännande med journalister.. Justice är onekligen ett bra band.

Men nu är det kanske dags för horisontalläge trots allt. Jag vill inte vara tröttis med Hannes imorgon. Stum-dag blir det. Tvingas nämligen gå runt med nattandställning i fyra dygn nu- 1 1/2 avklarat hittills- och då phjataj jad ungefäh så häj bhja. Fantastiskt. And I don't miss ma brace.

Sitter på golvet i mitt stökiga rum och pysslar, klistrar och fixerar ord till tonerna av Tio Bitar. Jag skulle göra allt, allt, allt för att få se Dungen nu! Dessvärre gör hemsidan (och tillika min startsida sedan ett x antal år tillbaka i tiden) mig lika besviken varje gång. Det tomma utrymmet under "Turné" verkar inte vilja ge med sig och jag börjar tappa tron på överraskningar..

En vacker sommarkväll mot alla odds. Det var åtminstone en liten överraskning (för att spinna vidare på det oövervinnerliga hoppet). Under förmiddagen öppnade sig himlen för en inte alltför nådig regnskur- givetvis i samma ögonblick som Lovisa befann sig mitt i den djupa skogen, på ett barkbelagt elljusspår mellan täta granar och höga tallar. I kvavhetens inhägnad var jag tacksam över lite svalkande sommarregn. Det var inte först de från början så oskyldiga små regnmolnen började mörkna till och övergå till elakartade åskmoln som jag började ana oråd.. När det kommer till åska är jag värre än den ängsligaste lilla hundvalp, och att man befinner sig mitt i skogen gör ju inte saken bättre. Det är nästan så man förbannar sig själv för att inte ha tagit till spaden och grävt sig ett skyddsutrymme där ute i skogen när man hade tid över...

Lagom till att jag hoppade på bussen in till stan tittade dock solen fram igen, och med Stadsvandringar i lurarna var sommaren snart framme på riktigt. Den skivan är verkligen som en bit av mig, ett fonogram innehållande en värld jag så väl kan identifiera mig med och ta till mig. Den känns som något jag skulle kunna stoppa i ett kuvert och skicka iväg som CV-  en samling av låtar som berättar allt mig, inifrån och ut. Jag tror att det är den sanna nationalromantiken. Den som sätter sig som en dov slöja över ansiktet och färgar världen i pastell. För mig lägger den sig inte bara på ytan, nej den tränger sig djupt in och drar fram ljuvliga minnen från ett grönskande Småland.. ett sommarland av blomster, kossor, katter, spring och lycka. Gården där jag växte upp och som fortfarande ligger närmast hjärtat.

Sedan har vi ju Gustav. Mannen med de ljusa hårlockarna och de blå ögonen. Jag minns fortfarande hur jag tänkte då, den där kvällen på Nalen i början av förra året när han stod där framför mig och bara log. De där smilgroparna och det busiga leendet som hela tiden fanns där.. Det var den kvällen jag började tro på klyschor. Det var först då jag förstod hur man kan tappa andan, bli stum, tafatt och bortdomnad vid åsynen av ett par ögon. Där, bakom luggen fanns de vackraste jag sett. Blåa och glittrande, och med en så intensiv blick att den skulle kunnat frysa mig till is och få mig att smälta på en och samma gång. Om det finns någon mänsklig motsvarighet till perfektion på den här jorden så var det Gustav Ejstes där och då. Det var situationen, det var tillfället. Stockholms gator och den dova belysningen, ljudet av några bilar ett par kvarter bort. Varelsen som stod framför mig och hade frågat om jag ville ut på en cigg. Blicken som aldrig gav vika. Det var kallt, och han var vacker. Jag minns särskilt kläderna. Ingenting hade någonsin varit så rätt. Jag ville stoppa tiden. Pausa. Spara tillfället och lägga det i min ficka. Det dyrbaraste, och jag skulle förvara och vårda det ömt. Men det finns inte sparat, åtminstone inte som något att ta på. Kameran låg orörd i väskan. Jag ville inte förstöra, störa det vackra. I den stunden tänkte jag att jag aldrig skulle stå framför något så vackert igen.

Jag minns att jag blev lite besviken när de senare gick på scenen och jag såg att de bytt om. Ängeln hade klätt av sig sin skrud för en mänsklig utstyrsel. Han ville inte vara fulländad på scenen.

M: Vet du att vi ska till Hooters?!!
L: Öh.. åh, jasså?
M: Jaaa! Det ska väl bli kul?!
L: Uhm.. vad är det?

M: Hooters..? VET DU INTE VAD DET ÄR?!?!

L: Nä? Säger mig ingenting.. ska vi dit med skolan eller när vi anländer eller vad..?

M: Nej! Vi svenskar måste fara dit när vi är i USA för att det är så COOLT!



Har jag missat något?

Dras med en kliande revanschlust. Det är alltid likadant.
Jag antar att jag ska vara tacksam?

Det är så det går. Eller rättare sagt inte går. Vi talar om festivaltider med en deadline på tidigast 04:00 och då är ett försök att sova tidigare än så ganska lönlöst den närmsta veckan efteråt...

Jag ger mig istället på ett bloggförsök. En liten redogörelse om Yran när vi ändå är igång. Vi tar det igen, från början: Intercity. Fem timmar. Öppen biljett. Festival. Vänta, tar du det inte från fel håll nu..? Jo, kanske. Men det är lättast så. Att ta det bakvägen och minnas i takt med skrivandet. No planning, vi tar det som det kommer..

Öppen biljett är öppen biljett, och festival är detsamma som fullt tåg. Ett skitigt golv i första klass tillsammans med en hypersprallig pojkspoling, en cowboy med för mörk underlagskräm och en blondin ifrån Gävle med ett ansikte jag vet att jag sett förut. Exakt var, när och hur förtäljer inte historien, men jag misstänker att det var i min tidigare ungdom. Till Jack Whites ljuva stämma roade jag mig med att memorera hela det fonetiska alfabetet och fortsatta in i the world of Niloés engelsk-svenska lexikon från 50-talet.. tills jag kom till bokstaven B. Blev trött och köpte en aftonbladet. Njet, det här med att nöta engelska glosor fungerar inte riktigt i längden efter tre dagars festival (fyra med kick-offen). Det gör däremot White Blood Cells. Skivan som är no. 1 för mig under långa, utdragna resor. Den har släpats med i många år, först i CD-format (tror jag brände en 4-5 skivor.. av mitt eget original såklart) och sedan i mp3. Jag bryr mig inte ens om Nirvana-samplingen i I Can't wait längre, till skillnad från högstadieprettot som hoppade över spåret i ren protest. Numera är stölden vedertagen och sedd som alltför medveten för att irriteras på, och ligger inte alls på samma irritationsnivå som t.ex. Anna Ternheims Girl Lying Down. P.O.D's Execute the Sounds var en av mina favoritlåtar, och efter år av växande irritation sa vi: snapp snapp snut och klippte alla band till Anna Ternheim.
 
En annan svensk singer/songwriter som jag gillar desto mer är Frida Hyvönen. Jag klarar av henne än, trots den pinsamma intervjun på Manifest förra året.. (Frida påpekade flera gånger att den största baksidan med kändisskapet var och är journalister, och som inte det var nog var också mina frågor i det värre i slaget). Klockan 22 höll hon hov på Teatersalongens scen. Själv var jag inte där. Ark spelade också klockan 22, fast inför en lite större publik på Stortorget. Men det var inte därför jag inte såg Frida. Jag missade nämligen Ark också (hör och häpna). Denna gång hade jag faktiskt bestämt mig för att beskåda en hel (inte halv/tredjedel/eller femtedel) kobnsert med självaste Timo Räisänen. Timpan blev boven i dramat tillsammans med Mando Diao, som spelade några klockslag tidigare. Sistnämnda spelning fick verkligen hjärncellerna att gå runt på mig. Mycket. Jag hamnade i mitten, ganska långt fram i en hög av brats. Killar med Burberry-keps och fula jeans, och blonda tjejer med plutande munnar och handväskor. Jag hatade det. Jag hatade det så mycket. Det var trångt och stökigt, knuffar och slag. "Vart tog den villkorslösa kärleken vägen?" tänkte jag medan jag sparkade den fula killen framför mig på smalbenen för att predikera respekt (och avreagera mig lite.) Fick nog, trängde mig igenom folkhopen tills jag hamnade långt ut på vänsterkanten, fast ändå längst fram. Där kunde jag till och med urskilja figurerna på scenen och åter igen konstatera att allt inte är som förr, och som det brukade vara. Finn fem fel. Suck. Men det kändes bra med Mats och erkännandet. Den där späda (lite nervösa?) oförutsedda och starkt vädjande blicken. Är det bara du? Du som ser. Som alltid.. Som i Manchester. Lek blinda för resten av livet. [Dookie]

Jag har fått lära mig att Jämtland är det enda svenska landskapet med en president. Kanske skulle man lyssnat på presidentens tal till folket. Nu hörde jag bara fyrvererier och folkrop. Fibes, oh Fibes! spelade bort det som blev kvar. Jag har aldrig gillat dem. Eller jo, en gång i tiden gillade jag namnet. Det lät ju ganska frashigt.. Fibes, oh Fibes! Jag förväntade mig action och trummor. Jag fick.. något segare och något lite mer.. ospännande? På scen var de dock en överrasking. Smörsångaren hade en blick som beordrade dig att väja undan. Han såg farlig ut i sitt svarta backslick och skinnjacka. Uhrrr. Fibes, oh Fibes!

En som inte överraskade var Timo. Strippen fanns där och spelningen var bra, som alltid. Samma hederliga hälsning som alltid också. Jag har kommit på mig själv med att acceptera hans existens. Tiden då jag vred mig i plågor till Lovers are lonely är borta. Men jag kan fortfarande förstå Antons diss av Ida Maria på grund av hennes samarbete med Timo, det kan jag. Och, ja.. vad ska jag säga.. det här stycket känns som en gammal urvriden disktrasa.. det är ju inga nyheter som kommer upp till ytan, förlikandet har några år på nacken. Okej, jag erkänner: stycket tog nog sin början mest för att kunna dra en paralell till Lasse the Lindh. Samma ämne. JO, JAG GILLAR HANS MUSIK. Det är inte det det handlar om och det var inte det jag menade. Vissa diskussioner är menade att missförstås och Lasse har gjort bra låtar! Ett par mästerverk faktiskt, som håller länge. Däremot har han inte gjort några mästerskivor. Varför? Jag tror så här.. att på rad blir spåren genomdränkta av ett sötsliskigt rosa kladd som klibbar och irriterar.. Var för sig är en annan sak, och med lite upprepade lyssningar kan till och med manusförfattaren Lindh spånas i texterna. Så:
1) Jag gillar Lasse.
2) Jag gillar Lasses musik.
Men i längden finns risk för överkladd. Åtminstone för en rocker :) 

Jag gillar leendet också. Och smilgroparna som man vill kittla och kinderna man vill nypa plommonröda. "Mina Kom K's!" Jag gillade den där spännande uppdelningen & gitarren &  privata spelningen i Linnéas knä. Och hotellet och försöket. Och sms:et med en uppmaning om att greppa kontrollen och slå på sommarkrysset. Plingeliling i direktsändning med en lite försynt mörkhårig kille i soffan?

Någonstans där emellan spelade den tuffa alliansen. Det var som Peace & Love: playback, bakgrundprojektor och hack i skivan. "dolts", var vad jag tänkte då. "Smart drag", är vad jag tänker nu. "Du vet, alla låtar handlar egentligen om knark.." viskar killen framför mig till sin kompis under Miami, medan resten av publiken dansar och flyger till ruset av två göteborgskillar med maraccas och varsin öl i handen. Som sjöng om knark. Fast det gjorde liksom ingenting. För det första är göteborgskille nummer ett, med det vita linnet och den långa luggen, förbaskat söt. Och för det andra har jag inte fått krupp (virusutlöst inflammation i de övre luftvägarna). Antingen hatar man eller älskar TTA. Så börjar alltid alla journalister sina sänkande recensioner, och visst är det nog så. Jag tålde varken Koka Kola Veins eller Make it happen när de började spelas otyglat på alla radiostationer för ett par år sedan. Billigt, fult och oförtjänt... Tills jag kom på att det egentligen handlar om varken hat eller kärlek, utan om hur man väljer att se på saker. En hyperseriös recensent a lá prefectus? Klart det blir minus. Klart det inte var en bra konsert. Jämför vi kvalitet och förtjänst skulle jag också tokdissa TTA. Men då har man också glömt lite det där med upplevelsen. Jag tror inte att alliansen tar sig själva på särskilt stort allvar, så skulle då du och jag? Förutsägbara konserter har aldrig varit roliga. Det är lite som Jonna Sima och hennes våta dröm Pete Doherty. Aftonbladets utsände hyllade Babyshambles till skyarna efter fjolårets skandalspelning på Hultsfred. Fem plus. Alla andra tidningar gav minus. Jag var där. Längst fram. Var det en musikaliskt bra konsert? Tveksamt. Pete lyckades inte riktigt få till orden i kombination med gitarren (som han kastade ut i publikhavet). Men. Var det en upplevelse? JAAAAA! Faktum är att jag räknar Babyshambles första och enda Sverigekonsert som en av de bästa jag sett. Liksom Jonna Sima skådade sex, drugs & rock n'roll där på scenen i Småland. Och allt var på riktigt.

I detta nu tittar jag på ett videoklipp ifrån Södra teatern. The Tough Alliance spelar och allt är som vanligt. Förutom att publiken har övertagit hela scenen. Spännande. Där hade man velat vara.

Uppsala-Vingåker
Vingåker-Uppsala
Uppsala-Vingåker

Så blev det. Vingåkersfestivalen fick ge vika för att skona min ekonomi. Lite ironiskt med tanke på det fullt överkomliga inträdet på 40 riksdaler. Nu laddar vi för Yran nästnästa vecka istället!

Bastubad & mys framför brasan vid midnatt är ett måste varje sommar. Solen kikade fram oftare än på länge. Som alltid under den här tiden på året vid Hjälmaren. Vemod. Det är så många man inte kommer se på så länge nu..

Nu är resan bokad till Ljungby, där det blir en natts sömn hos Pillamajorna innan det bär av till København tidigt på morgonkvisten den 24:e augusti. Därifrån tar vi flyget som efter mellanlandningar i Amsterdam och Chicago, slutligen tar oss till Minneapolis. Det börjar närma sig nu.. och jag har upptäckt att det vid vissa tillfällen kan vara till ens fördel att råka vara medlem på lite för många communities än vad som anses hälsosamt... Speciellt när ens amerikanska rumskompis 10 månader framöver råkar leta upp en och hitta en där. Hoppas hon är den toleranta typen med tålamod för lite "Lovisa-högar" här och var ;)

Att förvara slantarna i från Urban Outfitters

Yehey. Så har man invigt den nya laptopen då! Finnemang. Min gamla (skrot)dator pajade, hårddisken är helt kras och den går inte ens att få på längre. Så här sitter jag med en sprillans ny sak. Finns det något som går upp mot lite materiell kärlek? ;)

Kom hem från Smålands djupa skogar i söndags. Kalas kalas, as always. Funderar på att ta mig en ny tripp dit i augusti.. är inte riktigt säker på att jag kan lämna det för ett år. Än.

Har tittat & klurat & funderat.. vilka kurser ska jag egentligen ta det här året? Programmet jag valt är ju Elementary Education and Teaching som egentligen är på 4 år, och då är kurserna färdiglagda från Freshman Year till Senior Year. Men eftersom jag bara tänkt gå 1 år så har jag möjlighet att lägga upp kurserna lite som jag vill :)

Det första jag gjorde var att reducera bort matten. Huvaligen, den tänker jag inte plåga mig igenom igen! Science intresserar mig inte heller så mycket, och med två sådana kurser får jag 3 + 3 + 3 credits fria. Som vanligt skapar dock dessa valmöjligheter en litet, litet stycke ångest.. det var nästan så att man önskade att man aldrig fått reda på sin valfrihet när man bläddrade i katalogen; den innhöll ju så sjukt många intressanta kurser!!

Efter ett tags klurande fram & tillbaka fick jag till sist ett par i final:

Intermediate composition
3 credits. A course designed to provide additional practice in writing. Weekly writing assignments under personal direction.

Skrivuppgifter tror jag är superbra att ta om möjlighet finns. Speciellt om man gillar att skriva.. dessutom gör det nog susen på språket!

Literary Criticism
3 credits. A study and analysis of the development of literary theories and interpretations of texts.

Ja.. jag erkänner. Llitteraturvetenskap var en av favvokurserna på gymnasiet..

Creative Writing
3 credits. An opportunity for students as writers to communicate literature born of experience, introspection, and conviction, to afford them the discovery of power of expression.

Abolut, absolut, absolut.

Sedan är det två kurser som är halvsäkra. Det ligger ett kanske i luften som har att göra med vad jag egentligen vill läsa till när jag kommer hem.. engelskalärare? I så fall är de högst intressanta!

Teaching English to Speakers of Other Languages 
3 credits. An examination of major methods used in teaching  ESL/EFL and criteria for adopting, adapting, and developing teaching materials.

 Teaching English in the Secondary School
3 credits. Trends, issues, objectives, methods and materials for teaching literature and language arts in the secondary school.

Sedan kommer ett gäng psykologi-kurser som även de verkar sjukt intressanta:
 
Abnormal Psychology
3 credits. A study of mental disorders, with emphasis on the various types of disorders and methods of therapy.

Ja, det känns som en kurs som jag bara MÅSTE läsa. Det kluriga med den är att den kräver att man läst en annan psykologikurs innan, som ligger på 4 poäng, och i med att nästan alla kurser ligger på 3 poäng så går det bara ihop om jag tar bort  båda terminernas Physical Education som ligger på 0,5 credits vardera. Hmm.. ja inte mig emot, egentligen.

Psychology of Learning
3 credits. Psychological findings and concepts regarding the learner, the learning process, and learning situations.

Där har vi ju också lärar-aspekten.. borde nog fundera på det där lite till.

Så det blir ju lite knåpigt att bara välja ut tre av dessa. Har eventuellt två st kurser till som jag tar bort.. som jag sedan kan fylla med det som intresserar mig en aning mer. De som jag behåller från det ursprungliga schemat blir i alla fall:

- Literature & Writing I
- Literature & Writing II
- Public Speaking
- Co$mputer Applications
- Vocal Musicianship I
- Vocal Musicianship II
- Psychology of Human Growth & Development
- Early Field Experience I

...har ni tagit er ända hit är jag imponerad! Uppradade kurser lär ju inte intressera en stor andel läsare direkt, men det är ett bra sätt för MIG att få en översikt. Som det mesta i bloggen alltså: tämtligen egocentriskt ;)

Imorgon far jag till Örebro and I'll bring the catalogue eftersom Mirre inte valt sina kurser än, så än är det inte färdigtittat..

See ya!

Och så ringer min bror & brölar på tonårsvis och undrar om jag har maten klar till honom än. Hm?

Han har beställt en jordgubbssmoothie. Vi har massor av gubbar i vårt land, och jag plockade en hel hink igår. Mums mums. Det ska jag absolut slå till med när jag flyttar till eget!

Jo, just det.. på tal om smoothie. Jag knåpade ihop en omtyckt sådan igår, med mango och färskpressad apelsin



(2 pers) Pressa 1 apelsin & skala och skär 1/2 mango i bitar. Blanda ihop allt i en mixer tillsammans med 2,5 dl naturell yoghurt och is. Smaka ev. av med lite vaniljsocker och servera i höga glas. 

En positiv grej med att vara ensam hemma (ok, min bror är också hemma, men det räknas inte) är att det blir JAG som får leka kung i köket! Har ju på senare dar börjat tycka det är allt roligare att pyssla ihop små rätter.. så när man har hela stugan för sig själv gäller det att passa på! Hemköp hade en liten spännande broschyr som jag bläddrade i idag.

Dagens brunch blev fransk toast med bananer och valnötter

För 2 pers. Vispa ihop 2 ägg med 1 msk mjölk och hacka ett gäng valnötter grovt. Mosa 1 banan och blanda sedan med nötterna. Bred ut blandningen på två brödskivor, tryck ihop, och doppa i äggröran. Stek dem gyllenbruna och dela på tvären. Avsluta med att ringla lite honung över och pudra med vaniljsocker